Bildskapandet

”Framgång är inte slutgiltig, misslyckande är inte allvarligt: det är modet att fortsätta som räknas"

Lusten att skapa bilder har aldrig avtagit. Det har skapats bilder ända sedan grottornas tid.  Att med liv o lust måla, gestalta berätta det man tror på. Har man en gång börjat ösa ur fantasíns källa, ja då kommer det ena efter det andra. 



 Man stannar bilen, länmar allfartsvägen kliver in i skogen finner en liten skogsstig och möter en helt ny värld. När man kommer in på sjukhus och strikta kontorsvaruhus kanske man drömmer om något helt annat. Det genuina, unika har utestängts. Alla ställen skall vara lika. Tristessen gapskrattar rakt i ansiktet. Man gråter kalla tårar..och tänker på inbrottstjuven som hade så dåliga kläder så han ville in i värmen. Husägaren bjöd på kaffe och sa att- Nästa gång kommer du genom dörren, normalt. Husägaren berättade om sitt liv för tjuven. Tjuven grät och berättade om sitt. Värmen steg i det ovanliga mötet. Här hände något nytt. En pånyttfödelse. Samma händelse i konsten..en AHA upplevelse. Det kan det aldrig bli när den STYRS uppifrån utan att möta verkligheten. Kultur är inte det samma som en investering..ett fett bankkonto skall bli ännu fetare. Jo det är klart, sådant folk finns det ju alltid. Men det finns människor som har behov av musik o bild. De käänner att det finns en känsla något oförklarligt. Som att kliva in i en ny värld. JAG VET ATT KONSTEN kommer att leva vidare. Och att det hela tiden kommer att blåsa nya vindar.

 Det som jag tycker vore trevligt vore om Landstingets kulturansvarige med folkets skattepengar slutade håna andra konstnärer som är egna företagare. Att det skall visas lite vänlighet. För inte kan det väl stå i Landstingets makt att genom gallerier dömma och stämpla hela värmlandsläns kultur. Medan man åker till Stockholm och köper fin konst på fina gallerier. Det måste ändå vara det unikt genuina som kommer att överleva denna totala utrensning. För att ett kulturliv skall blomma så skall det diskuteras och blandas. I Arvika för många år sedan slöt sig några konstnärer samman och öppnade en konstkällare där Arvikakonstnärerna kunde visa sina bilder. Arvikakonstnärerna idag får inte heller visa sina bilder i Arvika konsthall. Utställarna kommer utifrån och det är bokat många år frammåt. En bra förmån har Gallerie 39 varit. Där kan vem som helst visa sina bilder. Men den lokalen stängs nu. Tyvärr!

Och Rackstadsmuseet är en idieel sammanslutning. 

Det var Helmer Forslund,Våge Albråten,Thore Andersson,Axel Hennix, Larsen..och många mera.De ÖPPNADE KONSTTJÄLLAREN SOM INTE LÄNGRE FINNS. Där hade jag min första utställning.

 Det var dom målare som kom efter Rackstadskolonien..Det är hårt slit för brödfödan. Det är äkta konstnärssjälar..Vi har Erik Rhönnstad, Arvé,Hans Olofsson..vi har en hel del Arvika kultur. Och visst är det tur att Fågelmannen står på torget. Han är fin där..men väldigt sorgligt att Fågelkvinnan som skapades i plåt på Arvikaverken av några begåvade plåtslagare och sattes i Arvika parken. Att någon kopig intendent plockade bort den,med orden..-Sådan skräp skall vi inte ha i Arvika. Skitsnack, jag vet att det förstärkte konstupplevelsen.
Konstigt att konstexperterna inte lär sig av sin egen konst. Liss Erikssons fina skulptur i Arvika är ett exempel på budskap i konsten. Jag brukar titta på den var gång jag går förbi. Det är ett bord som har välts och alla personer runt bordet sprattlar i benen. 

Ett klart och tydligt budskap om att villa vända upp och ner. att slänga allt över ände. Och börja om från början, börja om på nytt..varför skall man sörja tider som har varit..så heter det i visan man växte upp med.

Nej nu skall jag ut och skotta snö och hämta ved och elda..annars fryser jag ihjäl. 

Marja i Myrom som finns i Södra Fjöle vid Skasåsbron