22 april 2014

Efter sex år i Bryssel och 47 år i USA, flyttade Agneta Nordmark till sina rötter i Arvika 1987. Foto: Privat

Rackstad har format hennes syn på livet

Jubilaren

Arvika
Att härstamma från Rackstadkolonin formade konsthistorikern Agneta Nordmarks syn på livet – trots att hon växte upp i USA.
1987 kom hon till Arvika för att skriva om sina kända morföräldrar och blev kvar.

Fakta

• Namn: Agneta Nordmark.

• Fyller: 80 år i dag.

• Bor: Lägenhet i Arvika.

• Familj: Maken Erik, en dotter och tre barnbarn i USA och två barnbarn i Nacka. Hennes son som bodde i Sverige avled dessvärre för ett år sedan.

• Bakgrund: Studerat franska och konsthistoria i Paris och vid University of Wisconsin. Doktorerade i konsthistoria vid University of Oregon. Har jobbat som konsthistoriker i USA och undervisat vid Chicago Art Institute.

• Intressen: "Mest konst. Och så är jag stolt över att jag tränar på gym två dagar i veckan. Jag tycker även om att simma".

• Så firar hon födelsedagen: Med kalas för de närmaste på söndag. Undanber sig övrig uppvaktning.

Hennes morföräldrar var inga mindre än Rackstadkonstnärerna Maja och Gustav Fjaestad. Agnetas mamma Monica föddes i Oppstuhage i Taserud och gifte sig med Arne Nordmark från Säffle.

När Agneta var liten flyttade familjen till Bryssel eftersom hennes pappa jobbade för det amerikanska företaget International Harvester. De tvingades fly när tyskarna ockuperade Belgien.

– Då var jag sex år. Det tog fyra dagar att ta sig från Bryssel till Paris, en resa som normalt sett tog några timmar. Det var en massa folk på vägarna. En gång blev vi beskjutna av tyska jaktplan och fick slänga oss på mage i en åker, berättar Agneta.

Svenska ambassaden i Paris kunde inte hjälpa familjen Nordmark. Pappa Arne gick vidare till den amerikanska ambassaden. Där var det emellertid så mycket folk att han inte ens tog sig in. Under tiden hade hans hustru, som väntade på hotellrummet, fått ett samtal från just den amerikanska ambassaden, som erbjudit dem visum.

– Vi förstod inte hur det gått till. Antagligen var det tack vare pappas affärskontakter.

Efter en dramatisk resa över Atlanten – bland annat stoppades fartyget av en tysk ubåt och resenärerna tvingades ut i de hängande livbåtarna – kom familjen fram till New York. Då hade Agnetas halsmandlar svullnat upp. Hon blev undersökt av fyra läkare som konstaterade att hon inte led av någon slags europeisk pest, innan hon släpptes in i landet.

Hennes pappa kunde återuppta arbetet för International Harvester i Chicago, som blev deras nya hemstad.

• Påverkades du under uppväxten av att härstamma från Rackstadkolonin?

– Ja, det formade min syn på livet. Vi var ofta i Arvika på semester och jag har minnen av nästan alla konstnärerna. Att ha målningar och konsthantverk därifrån blev normen för mig, jag tyckte det var så vackert.

Bakgrunden öppnade helt enkelt hennes ögon för konsten. Agneta doktorerade i konsthistoria vid University of Oregon 1979.

1987 blev hon ombedd av sin moster Agneta Fjaestad att flytta till Arvika för att skriva om sina morföräldrar och den övriga Rackstadkolonins konstnärer och hantverkare. Resultatet blev böckerna Fjaestads konst och Rackstaddansen.

– Mina barn var stora, så jag tog chansen. Jag hade bara tänkt stanna i några år men så träffade jag Arvikas finaste man, säger hon och syftar på maken Erik Torstensson.

Under arbetets gång hittade hon en brevväxling mellan Gustav Fjaestad och en 16-årig Olle Bonniér, senare känd målare, grafiker och skulptör. De 34 breven var så kraftfulla och utlämnande att Agneta inte kunde låta bli att publicera dem i en bok kallad Mötet.

– Selma Lagerlöf kom på idén till Gösta Berlings saga när hon promenerade på stan och fick en syn. Själv satt jag och forskade när jag första gången läste brevväxlingen mellan Gustav och Olle. Hela rummet började snurra. Jag tittade mig omkring och såg att alla andra forskare satt helt stilla och läste. Då förstod jag att det var breven som påverkade mig. Det var en riktig Selma Lagerlöf-känsla.

I breven upprepade Gustav att Olle skulle bli en stor konstnär om han bara kunde höja sig över en 16-årings bekymmer och se sitt sanna jag.

– Det var inget litet krav på en tonåring. Men till slut mognade Olle och förstod.

• Har du lärt känna dina morföräldrar på ett annat sätt sedan du började forska om dem?

– Redan som barn tyckte jag att de var spännande men jag kände dem som ett barn känner sina morföräldrar. När jag forskade som vuxen fick jag en annan känsla för dem och deras gärningar.

Agneta säger att hon beundrar Gustav och Maja både för deras konstnärskap och för att de alltid stöttade folk som hade det svårt.

– En söt, personlig historia om morfar var när jag som liten bodde i Belgien. Jag hade glömt en handske i Rackstad, den bar morfar alltid i fickan närmast sitt hjärta.

27 år efter flytten till rötterna, är det Arvika som är hemma.

– Fast jag trivs inte i det kalla vädret. Jag bodde i Oregon i 20 år, där är det mestadels fint väder. Men nu är jag 80 år och blir kanske kvar här.